Malin Nestor

Ja, dagen blev ju inte alls som jag tänkt mig. Över huvudtaget.

Jag började med allt jag var tvungen att ta tag i och mitt i alltihopa så får Bossen helt plötsligt världens anfall. Han vaknar ur sin lilla dvala och börjar krampa som bara den. När jag tar fram honom från under filten så slänger han sig ut helt raklång, krampar och är spänd som en fiolsträng. Visste inte vad fan jag skulle göra – tokpanik!

Det släpper efter kanske en minut, men då har han tappat all motorik och all balans. Han kan inte stå, han kan inte gå, han kan inte sitta. Han spyr ner sig, kissar ner sig och är helt borta.

Asså, mitt mammahjärta sprack. Jag fick panik. Jag var helt säker på att han antingen skulle dö mitt framför ögonen på mig eller att han fått en så allvarlig hjärnblödning att de skulle behöva ta bort honom. Jag bölade som aldrig förr. Ringde mamma i panik, ringde alla som har bil och körkort i stan. Ingen svara, mamma fick rycka in och boka av alla sina möten och komma så vi kunde skjutsa honom till Ultuna.

Under tiden när vi väntade så piggna han till lite och fick tillbaka viss del av både motoriken och balansen. Så himla söt, medans han krampar och förmodligen är heeelt lost i skallen så ligger den lilla fina i min famn och slickar upp alla tårar som sprutar åt alla håll. Det är fan kärlek!

Nu efter tre timmar på Ultunas djurklinik, massa prover och läkarbesök är vi återigen hemma. Han verkar vara mer eller mindre återställd. Otroligt medtagen bara…

Det var som tur är ingen hjärnblödning, utan det var ett kraftigt epilepsianfall. Ingen vet varför då han aldrig varit sjuk i hela sitt liv, men vi hoppas att proverna ska visa vad det kan bero på. Lite konstigt tyckte dom dock att det var då epilepsianfall styrs från storhjärnan, och motorik och balans från lillhjärnan. Vi får bara hoppas att det var en engångshändelse.

Vi är i alla fall preppade med medicin om det skulle hända igen. Och vi ska kolla upp honom igen mer grundligt om det skulle komma fler anfall. Förhoppningsvis blir det inge fler nu. Som läkaren sa – ett anfall är inget anfall!

Asså, jag är helt slut i kroppen. Jag blev totalt urlakad av det där. Jag har den värsta migränen jag någonsin haft i hela mitt liv. Och då har jag lidit av svår migrän sen jag var liten. Jag trodde verkligen att jag skulle förlora min bäbis, min bästa vän. Jag är skyldig honom så mycket för att han alltid ställt upp och funnits där för mig under de åren jag haft honom. De tuffaste åren i mitt liv – jag tjatade till mig honom för att jag skulle klara mig! Jag dör om han lämnar mig!

Fick i alla fall väldigt mycket beröm för honom på kliniken. De älskade honom allihopa och de sa att det var den trevligaste och snällaste småhunden de någonsin sett. De sa att jag skulle vara en stolt matte – att jag hade gjort ett frukstansvärt bra jobb med honom! =)

Nu ska vi bara mysa och försöka återhämta oss båda två…

Malle – asså den skräcken… never again…