Bekas…
Jag har skrivit om det så många gånger förut här i bloggen… Och förmodligen blir det ett par gånger till!
En vän till mig har gjort en alldeles egen biofilm, Bekas, den hade äntligen premiär i fredags. Tyvärr kunde jag inte gå på premiären som jag längtat så himla mycket efter på grund av jobb. Men igår var det äntligen dags även för mig att inta biosalongen, drog med mig Miss. T… Jag har tjatat och tjatat om hur stolt jag är över honom och hur bra det går för honom. Och ni har förmodligen själva både sett och hört om det på radio, tv och i tidningar. Han är verkligen på tapeten just nu – och jag unnar honom inget annat.
Jag var, helt ärligt, ganska nervös innan. Vad skulle hända om jag inte gillade filmen? Jag gick ju ändå in med de högsta förväntningarna man kan tänka sig. Och man vet ju hur besviken man blivit på storfilmer förut som man hört att alla bara ääälskar, och så gillar man den själv inte alls. Klart att jag hade varit exakt lika stolt ändå, men jag oroade mig helt i onödan. Jävlar vad jag gillar det här!
Vi kom dit, och som jag anade var det en hel del utländska besökare vid bion. Vi var faktiskt de enda svenskarna där. Haha!
Det är helt sjukt vilken stämning det var i biosalongen. Så fort filmen började blev det knäpptyst. Ingen sa något, alla satt blixtstilla, ingen åt, ingen drack. Man kunde typ ta på stämningen… Genom filmen satt folk verkligen framåtlutade, men armbågarna på knäna och ansikterna i händerna för att inte missa en sekund. Annat än i vanliga fall då folk sitter tillbakalutade och slötittar på filmen…
Jag har aldrig skrattat så mycket i en biosalong – och jag har heller aldrig hört andra skratta så mycket i en biosalong. Jag har aldrig blivit så rörd och tårögd i en biosalong förut – och det snyftades friskt runt om i stolarna. När filmen var slut applåderade hela salongen och busvisslade. Jag var så jävla nöjd med responsen, och det helt magiska bioupplevelsen. Jag säger som Miss. T skrev på sin facebook när hon kom hem – jag har precis upplevt mitt livs bästa bioupplevelse!
Kunde man vara mer stolt?
Alltså – det finns inget jag inte älskar med den här filmen. Jag älskar manuset och storyn, jag älskar hur det är filmat, jag älskar musiken, jag älskar skådespelarna. Ja allt…. Jag hade förmodligen älskat den precis lika mycket om jag inte känt filurerna bakom Zana och Dana’s karaktärer i verkligheten. Men det faktum att jag ändå gör det tror jag får mig att uppskatta den ännu mer – för jag känner igen dom i deras roller. Och det är exakt det som får mig att skratta och gråta.
Så gå nu och se den här filmen – jag lovar att ni inte kommer bli besvikna… Själv tänker jag gå flera gånger, och under tiden lyssnar jag på soundtracket som finns på spotify!
Malle – gud vad det här är bra…









